Det var du och jag mot världen. Det är väl så det brukar va´.
En gammal klyscha om ett kärleksideal.
Med rosa moln runt huvet, tingeling och tralala
dansa vi runt på varsin hembygd pidestal.

Vi gjorde allt man skulle göra. Gjorde allt och lite till.
Vi dansa barfota i centrum mitt på dan.
Måla tavlor till varandra, bada nakna i april
och gav bort prästkragar till främlingar på stan.

Och vi gav smeknamn till varandra ingen annan visste om
och klippte samma skitfula frisyr.
Det var rosa moln i dimmor. Hej och hå en flaska rom
och hela livet var ett vackert äventyr.

Sen kom en annan man emellan. Ja de gör ju gärna det
Det var säkert inget jättelätt beslut.
Men du förklarade för mig på nåt slags trendriktigt café
att även vackra sagor har ett s___.

Och sen blev du bekant med rädsla när jag blev vän med våld.
Inte mot dig men allting annat jag kom åt.
Jag dränkte mig i blod. Jag skrek att: "Kärleken är såld!"
och spydde upp en ocean av eld och gråt.

Men tårarna blev tystnad. Ni blev vi, vi blev jag
På det hela var det nog ett riktigt val.
För han var lugn och hade självdistans och eget företag
men inte fan var ni nåt kärleksideal.

Och tiden vandra vidare som den som oftast gör
Du klippte page, jag lät raka av mitt hår.
Det blev en strid mellan klischen att gammal kärlek aldrig dör
och den att tiden skulle läka alla sår.

Och tystnaden blev glömska och vi som folk är mest.
Jag blev vulgär och dum och du blev stel och pryd.
Du gick en datakurs på komvux, jag på fotboll och på fest
med varsin fejkad, cynisk storstadsattityd.

Du skiljde dig från honom efter mindre än ett år
och flydde upp till norrland strax därpå.
Till en folkhögskolekurs i art directing och dekor
och jag tog det som ett s___giltigt hejdå.

Men så möttes vi av slumpen, ja det är väl sånt som sker.
Nu står du mittemot mig här igen.
Och fast vi inte setts på åtta år, kanske mer,
känns det plötsligt inte särskilt länge sen.

Och du och jag är inte gamla, inte heller särskilt unga
ifall vi har blivit vuxna vette fan.
Men visst borde vi förmå fast hela världen börjat gunga
att träffas i trekvart nånstans på stan.

Och jag lovade mig själv att vara ödmjukt social
låta det gamla va begravet. Cool och kall.
Men jag ser ju vad du tänker, fan du ger mig inget val,
nu kommer allting upp i alla fall.

För du har fyratusen sorger i din himmelsblåa blick
och en doft av bortglömd längtan i ditt hår.
Dina axlar tyngs av saknad över allt du aldrig fick
och vreden över allt du aldrig får.

Och dina bleka läppar darrar av allt du aldrig sa,
dina händer av allt du aldrig gjort
och av en känsla att du blivit allt du aldrig ville va'
och av att hela livet gått för fort.

Och du har färgat dina kläder i förbittrad ensamhet
som ifall inget gick att göra nånting åt.
Och du gömmer dig för världen som en vacker hemlighet
men dränker din skönhet i gråt.

Men jag vill sy dig en klänning av färggranna, barnsliga drömmar.
Jag vill fästa en prästkragekrans i ditt mörkbruna hår.
Jag vill sy utav stjärnfall med månljus som glimmande sömmar.

Jag vill tala i svart och i vitt på ett språk du förstår.
Jag vill att du sjunger för mig om en odödlig lycka min kära.

Sjung berusat, förtjusat om allting vi trodde vi glömt.
Jag har korsat ett hav utav sorg för att vara dig nära
för att hålla dig hårt för att hålla dig varsamt och ömt.

Och rör du mig vid handen är det handen som jag minns.
Darrande, prinsesslik öm och vit.
Och ifall kärleksidealet överhuvudtaget finns
då tror jag faktiskt vi kan hitta dit.

Det kan va du och jag mot världen
som det alltid vart förstås.
Med rosa moln i dimmor, älvor, troll.
Och att vi vandrat klyschan runt och många gjort det före oss,
det kommer inte spela någon roll.

See also:
JustSomeLyrics
122
122.34
David Bisbal Hate that I love you (Con Rihana) Lyrics
Yellowcard Something Of Value (Acoustic Version) Lyrics