6. Sorgsen ton | Woeful Tones
(or Stomped Bread as named on the NorthSide CD)
Med sorgsen ton jag sjunga vill
Om ett förfärligt under
Du som det hör märk noga till
Och minns det alla stunder
Vid Gibbau by vid Penne strand
I Pommern i det tyska land
sig denna saken händer

En fattig bonde bodde där
och barn han hade många
Som gjorde honom stort besvär
om bröd han nödgas gånga
Den äldsta dottern av sin far
samt mor och syskon avsked tar
och ger sig ut att tjäna

En tid därefter hände sig
att fadern hennes dödde
och modern som sig ömkelig
på käpp och krycka stödde
bad dottern som var tämligt rik
till graven hjälpa faderns lik
som barnslig plikt befaller

Hon svarte det går mig ej an
Ej för mig skuld det bringar
Begraven hur i vill och kan
Men jag mitt mynt ej skingrar
Hur jag går klädder var man ser
Stor sak vad grav man gubben ger
Ej därom någon sköter

Då hennes fru slik hårdhet såg
Hon mera ädelt tänkte
Hon var barmhärtig i sin håg
Hon mat och pengar skänkte
Dess fru gav henne tvenne bröd
att ge sin mor som led stor nöd
och sådan hjälp behövde

När hon ett stycke hade gått
och harmsen brödet burit
Sin frus barmhärtighet försmått
och argt på modern svurit
kom hon där vägen oren var
tänk vad för medel då hon tar
att fina skorna spara

Där fanns ej sten där fanns ej spång
varpå hon kunde kliva
Gå kring blev vägen alltför lång
ej vill hon s___sig bliva
Då lägger hon de bröden så
att hon på dem kund torrskodd gå
men straffet resan stäckte

Dess fötter fastnar genast kvar
då hon på brödet träder
På benen hon förgäves drar
hon bannar svär och hädar
Ty som en stor och jordfast sten
orörlig står ock hennes ben
i marken synes fasta

Hon ropar då jag usla barn
försmått min moder snälla
har själv mig snärjt i syndens garn
det får jag nu umgälla
Om hjälp hon tigger varje man
de bjuda till men ingen kan
dess fot från marken röra

Ej kunde hon de sista ord
med bruten röst framföra
förrän den eljest fasta jord
begynte sig att röra
Hon knäppte sina händer ihop
och sjönk så neder i en grop
som henne strax betäckte

I människor betänken er
högfärden låten fara
Och girigheten som man ser
är och en farlig snara
Låt pigans ofärd varna er
från synd och flärd allt mer och mer
och från högfärdig levnad

In woeful tones I mean to tell
A tale of dread and wonder
Whoever hears it, listen well,
And on its meaning ponder.
In Gibbau, by the Penne sea,
In Pomerania, in Germany,
These strange events unfolded.

A farmer lived in poverty there
Whose children were so many
That he was driven in despair
To beg for food and money.
The eldest daughter bade adieu
To sisters, brothers and parents too,
To earn a servant's wages.

Some time later her father's soul
This earthly life departed.
Her mother, who was lame and old,
By stick and crutch supported,
Upon her wealthy daughter called
For help with the father's funeral,
As is a daughter's duty.

"Why come to me?" the daughter said
"Give him a pauper's burial!
I'll waste no money on the dead,
Nor let my mind be troubled.
Everyone sees the clothes I wear,
But what does anybody care
What grave the old man lies in?"

Such words of cruelty dismayed
Her nobler-hearted mistress.
She sent both money and food to aid
The family in her kindness.
The mistress gave two new-baked loaves
And bade the daughter carry those
Home to her needy mother.

When she had gone a little way,
Carrying the bread in anger,
Despising her mistress's charity
And cursing her starving mother,
She came to a mud patch damp and deep
- And this is what she did to keep
Her fine new shoes unsullied:

No stone nor plank nor bridge was there
To help her on her journey.
To leave her path she did not care
- That way was long and dirty.
The loaves of bread she threw straight down
As stepping-stones to drier ground
But this she soon regretted.

Her feet stuck fast immediately
When on the bread they landed.
In vain she tried to pull them free,
She cursed and swore and ranted.
For like a stone stuck in the ground
Her legs sank helpless deeper down
- She could not even move them.

She cries aloud,
"Alas that I spurned
The pleas of my kind old mother!
This is the punishment I've earned,
A wretched, sinful daughter!"
Each passer-by for help she begs,
But none can free her earthbound legs
However hard they struggle.

She had not spoken her last words
In a voice trembling with terror
Before the ground she stood on stirred
And opened wide beneath her.
In silent prayer her hands she clasped
And sank until the earth at last
All trace of her had covered.

All you who hear this tale, take care,
Lest your own pride betray you.
Remember likewise to beware
The tricks that greed can play you.
Let this maid's fate warn everyone
The sin of luxury to shun
And vain, conceited living.

See also:
JustSomeLyrics
5
5.6
Volbeat Soulweeper Lyrics
Garmarna Herr Holkin Lyrics